I begynnelsen skapade Gud universum, och detta har gjort många människor besvikna och har setts som ett dåligt beslut. Men ändå så blev universumet skapat, och som tur även du också. 

Om du har otur så kommer du spendera en stor del av ditt liv övertygad om att livet är en stor fest. Men någonstans längs vägen kommer du inse att livet inte är en fest, utan en kamp. Och kanske har ingen berättat för dig vad meningen är med kampen. Allt du vet är att du inte gav något samtycke för allt det här.

Du dök upp, mitt i en kamp, som har pågått alltför länge. Och de flesta kommer inte ihåg vad de kämpar för längre. Men du måste kämpa, delvis för att livet gör mer ont om du låter bli, delvis för att du älskar äventyr, och delvis för möjligheten att bli någon speciell. 

Så, val för val, hittar vi sätt att uppfatta vår verklighet, som kommer bli ett uttryck för vem du är. Vissa finjusterar sitt fokus för att avsiktligt förstå vilka de är och deras plats i världen, och andra låter det undermedvetna styra. 

Jag menar, vi alla har haft underbara upplevelser, och majoriteten av våra liv spenderas i en relativ fysisk bekvämlighet, men psykologiskt är livet allt annat än bekvämt. Hur kan det vara så? Vi lever i den högsta punkten av mänsklighetens historia, men vi är inte väl anpassade till att ha det så här bra. Våra förfäder krigade med svärd och spjut, kämpade med att överleva hungersnöd och virusar som dödade dem som flugor. Och här är vi, och drunknar i överflöd och spenderar vår tid på att göra en YouTube influencer rik.

Jag börjar undra hur starka våra förfäder måste ha varit, och hur svag jag måste vara? Men tänk om jag är svag från första början för att det inte längre finns några krig, inga äventyr, inga överraskningar, inga tester, inga möjligheter, inga livshotande virus, bara det där skitjobbet och all skit som jag ger efter för att undvika smärta. 

Humans are not built for comfort and sunny days

We come from mud

We would be dust without the rain…

Vi människor ger våra liv mening och syfte genom berättelser som vi lever inom, på både kollektiv och individuell nivå. Allt från tro, nationalitet, yrke, ideologi, värderingar, självbild osv… är en del av den berättelse vi ser oss leva inom. Men många har inte riktigt fått bestämma sin berättelse, utan man har fått växa upp och blivit formad av sin miljö. Vilket skapar en viss känsla av osäkerhet och okunskap om vilken verklighet man lever i, och ifall denna verklighet är sann. Och det är delvis på grund av att många inte tar sig tiden att ifrågasätta och reflektera kring dessa frågor. Det är förståeligt, livet är redan fullt av bekymmer, och att reflektera och söka svar på dessa frågor skapar ännu mer bekymmer och ångest. Men oroa dig inte, jag ska böja dig över dina knän och smiska dig tills du älskar mig, eller förlåt, tills du älskar livet…

Så, vad är meningen med livet? Om du frågar mig, så skulle jag svara: ”att känna Gud och bli känd av Gud.” Vad det betyder i sin helhet vet jag inte. Men det är något vackert i att känna till skaparen av universumet, för allt vi är kommer från honom källan till livet. Jag personligen tror att början till vishet börjar i att känna till honom. Meningen med livet uppenbarar sig i den visheten. För ”förnuftets rike är trångt och fullt av återvändsgränder, medan ett andligt perspektiv är gränslöst.” 

Men hur kommer man till insikten om Gud? Många kommer till den insikten på olika sätt, men utveckling i den insikten är oftast det verkliga problemet. Många lyckas inte utveckla hjälpsamma metoder för att relatera till, utveckla och utforska denna insikt, vilket leder till att den stagnerar, och man ger upp på den. 

Uppmärksamhet är den här världens valuta, bevara den och hantera den klokt, för den kommer att leda dig. Vännerna vi väljer, samtalen vi för, frågorna vi reflekterar över, påverkas av vår förmåga att skilja rätt från fel och gott från ont. De hjälper oss att avgöra vad vi ska lägga vår tid och uppmärksamhet på. Eftersom mängden information som finns är oändlig och våra hjärnors lagringsförmåga är begränsad, behöver vi noggrant sortera det vi släpper in. 

Så vad gör man då? När svaren inte faller från himlen, och ingen håller dig i handen genom dimman? Man börjar gå ändå. Man tar ett steg, sen ett till. Inte för att man vet vägen, utan för att stillaståendet kväver mer än rädslan för att gå vilse. 

Du kanske aldrig får det definitiva svaret på vad meningen med ditt liv är. Men du kan leva så att ditt liv blir ett svar. I hur du älskar, i vad du tror på, i vad du väljer att inte ge upp på. I din närvaro, din kamp, ditt mod att fortsätta, fastän du inte måste.

Kanske handlar det inte om att förstå livet helt. Kanske handlar det om att delta helhjärtat. Att vara vaken. Att minnas vem du är innan världen berättade för dig vem du borde vara. 

Och kanske, bara kanske, i den processen, när du vågar söka, älska, förlåta, skapa, och vara sårbar inför allt du inte vet, så hittar du något större än bara mening. 

Du hittar Gud. Eller han uppenbara sig för dig.