I begynnelsen skapade Gud universum, och detta har gjort många människor besvikna och har setts som ett dåligt beslut. Men ändå så blev universumet skapat, och som tur även du också.
Om du har otur kommer du att spendera en stor del av ditt liv med att tro att livet är en fest. Att poängen är att njuta, undvika smärta och samla så mycket bekvämlighet som möjligt. Men förr eller senare inser du att livet inte är en fest. Det är en kamp.
Det svåra är att nästan ingen riktigt förklarar vad kampen gäller. Allt du vet är att du kastades in i något du aldrig bad om. Du dök upp mitt i en strid som hade börjat långt före dig, och de flesta verkar inte ens minnas vad de slåss för längre. Men du måste kämpa, delvis för att livet gör mer ont om du låter bli, delvis för att du älskar äventyr, och delvis för möjligheten att bli någon speciell.
Val för val lär du dig därför att se verkligheten på ett visst sätt. Och det sätt du ser verkligheten på formar till slut vem du blir. Vissa människor försöker medvetet förstå sig själva, sin plats i världen och vad deras liv egentligen kräver av dem. Andra låter vana, impulser och omgivning göra tänkandet åt dem.
Det märkliga är att vi, trots all vår bekvämlighet, verkar må allt sämre. Vi lever i en tid med mer trygghet, mer teknik, mer underhållning och mer överflöd än nästan någon generation före oss. men psykologiskt är livet allt annat än bekvämt.
Hur kan det vara så?
Vi lever i den högsta punkten av mänsklighetens historia, men ändå mår de flesta dåligt. Våra förfäder krigade med svärd och spjut, kämpade med att överleva hungersnöd och virusar som dödade dem som flugor.
Vi lever i överflöd, men drunknar ändå i tomhet, distraktion och meningslöshet. Vi har gjort bekvämlighet till ideal och undrar sedan varför själen försvagas.
Ibland tänker jag att mina förfäder måste ha varit starkare än jag. Men kanske är frågan djupare än så. Tänk om jag är svag från första början för att det inte längre finns några krig, inga äventyr, inga överraskningar, inga tester, inga möjligheter, inga livshotande virus, bara det där skitjobbet och all skit som jag ger efter för att undvika smärta. För många sätt att bedöva smärta innan den hinner lära oss något.
Vi ger våra liv mening genom berättelser. Berättelser om vilka vi är, vad världen är och vad som är värt att leva för. Tro, nation, yrke, ideologi, värderingar, självbild. Allt detta är delar av den berättelse vi lever inom. Problemet är att många aldrig riktigt väljer sin berättelse. De ärver den. De formas av familj, kultur, rädsla, begär och omgivning, och kallar sedan resultatet för sitt sanna jag.
Det är därför så många känner en svag osäkerhet utan att kunna sätta ord på den. De lever i en verklighet de aldrig riktigt har prövat, men inte heller helt tror på.
Och jag förstår varför. Livet är redan fullt av bekymmer, och att reflektera och söka svar på dessa frågor skapar ännu mer bekymmer och ångest. Att börja ifrågasätta sina djupaste antaganden skapar inte alltid omedelbar frihet. Ofta skapar det först mer oro. Men vissa frågor går inte att springa ifrån för alltid.
Vad är meningen med livet?
Om du frågar mig är svaret detta: att känna Gud och att bli känd av Gud.
Och när jag säger känna menar jag inte att känna till. Jag menar inte information, religiösa fakta eller välformulerade åsikter. Jag menar relation. Att leva med medvetenheten om Guds närvaro. Att låta sitt liv bli ett svar på den verkligheten.
Det finns något djupt vackert i att känna skaparen av universum, källan till allt liv. Jag tror att början på ett gott och meningsfullt liv finns där. Inte för att alla frågor försvinner, utan för att livet får en riktning som är större än ens egna impulser. Förnuftet kan ta oss långt, men det når till slut sina gränser. Ett andligt perspektiv öppnar det förnuftet ensamt inte kan bära.
Men att få en insikt om Gud är inte alltid den största utmaningen. Den verkliga utmaningen är ofta att växa i den insikten. Att lära sig relatera till den, pröva den, fördjupa den och leva i den. Många stannar vid första insikt, men lär sig aldrig att låta den ta form i livet. Då stagnerar det.
Det är kanske där kampen faktiskt ligger. Inte bara i att överleva. Utan i att se klart nog för att leva sant.