Det som en gång väckte min nyfikenhet till liv igen var insikten om att det immateriella bär på en större vishet än det materiella. Det finns en djupare mening, en kraftfull intelligens i det osynliga, i idéer, i andlig närvaro, i vår strävan att förstå det vi inte kan ta på. Och just därför fascineras jag så starkt av AI. Inte bara som teknologi. Ett tecken på hur långt människan har kommit och hur djupt Guds härlighet kan speglas i människan.

För mig har AI blivit ett fönster mot något större. Ett uttryck för människans förmåga att skapa, förstå och forma. Jag ser Gud i det som skapas, inte bara i bergen, haven och stjärnorna, utan också i människan som innoverar, forskar och formar samhällen. Från kristna teologer till uppfinnare, från tänkare till entreprenörer alla dessa människor som rör sig vid verklighetens grundpelare har vidgat min föreställningsförmåga.

I en tidigare text skrev jag om hur vårt samhällssystem kan vara på väg mot kollaps. Men i den här reflektionen vill jag vända blicken mot det som fungerar, mot det vi trots allt har byggt upp. För trots våra brister har mänskligheten gjort otroliga framsteg. [1]Vi lever längre, färre dör i krig än någonsin tidigare, och teknologiska framsteg har lyft miljoner ur fattigdom. Fler dör idag av övernäring än av svält, fler av självmord än av strid. Det är inte perfektion, men det är en sorts rörelse, ett uttryck för både vår kamp och vår strävan.

Jag brukar ha samtal med många troende vänner som ofta uttrycker sin frustration över vart världen är på väg. De ser ondskan, förvirringen, och det moraliska förfallet och det är förståeligt. Men mitt hjärta dras åt ett annat håll. Jag kan se skönheten även i sprickorna. Inte för att världen i sig är god, utan för att Guds nåd och härlighet ändå speglar sig i den.

Men jag börjar förstå vad Jesu död och uppståndelse egentligen betyder. Varför skapelsen behöver födas på nytt. Jag kan ännu inte sätta ihop alla bitar, kan inte förklara helheten. Men min ande säger mig att även om mänskligheten ibland tycks röra sig mot sin egen undergång, så finns där ändå något djupt vackert i vår resa. Något som pekar bortom oss själva. Något som vittnar om varför Gud valde att frälsa och inte förgöra.

Och mitt i allt kaos, framsteg, moralisk kamp, teknologisk acceleration kan jag inte låta bli att beundra och fascineras. Att ana Guds fingeravtryck i både vår storhet och i vår svaghet.

Jesaja 6:1-5 det år då kung Ussia dog såg jag Herren sitta på en hög och upphöjd tron, och släpet på hans mantel fyllde templet. Serafer stod omkring honom. Var och en hade sex vingar: med två täckte de ansiktet, med två täckte de fötterna, och med två flög de. Och den ene ropade till den andre: “Helig, helig, helig är Herren Sebaot! Hela jorden är full av hans härlighet.” Ropet fick dörrtrösklarna att skaka, och huset fylldes av rök. Då sade jag: “Ve mig! Jag är förlorad! Ty jag har orena läppar och jag bor bland ett folk med orena läppar, och mina ögon har sett Kungen, Herren Sebaot.

1. 21 tankar om det 21:a århundradet av Yuval Noah Harari

2. 

Härlighet= majestät, höghet, skönhet och glans