Sanning är väldigt sällsynt, och det är lätt att förväxla information eller kunskap med sanning. När jag har skrivit mina texter och letat mig igenom information som förstärker det jag vill säga, har jag ofta stannat vid frågan: hur tar man sig igenom allt detta utan att bli vilseledd? Det jag skriver handlar mest om subjektiva idéer och tankar, så jag behöver inte alltid oroa mig för att vara objektivt sann. Men hur hittar man sanningen i det ständiga flödet av information? Kan man någonsin vara säker på att det man läser är sant?
Information framstår som sann när den är lätt att ta in. Det som är svårt att förstå, det som består av abstrakta och sammansatta idéer, kräver tid och eftertanke innan det ger något tydligt tillbaka. Många väljer bort den processen, för att hitta sanning är svårt och tar tid. Och vi lever i en tid med ett överflöd av både falsk och sann information, vilket inte gör saken enklare. Redan att skilja de två åt är svårt. När man lär sig något måste man oftast sätta samman många bitar information till en helhet, och att vara säker på att varje bit är sann är en ännu svårare uppgift.
Den ökade tillgången till information har gett oss mer kontroll. Det sägs att alla forskare som någonsin funnits lever idag. Kunskap har blivit mer tillgänglig än någonsin, forskningen går snabbare framåt, och nya upptäckter når oss nästan dagligen. Men överflödet har ett pris. Ju snabbare ny information kommer, desto svårare blir den att sortera. Vår förmåga att väga och utvärdera det vi läser håller inte samma takt som mängden vi matas med.
Och här ligger det jag egentligen vill komma åt. Kärnan är inte att avgöra vad som är sant eller falskt, utan att urskilja mellan viktig och oviktig information. Det kräver en nästan övermänsklig intuition, något som måste växa fram med tiden. Sällan är det tydligt med en gång vilken kunskap som betyder något, det visar sig först senare. All kunskap är inte relevant för alla, även om den är viktig i sig. Att vara allmänbildad är värdefullt, men att kunna skilja det viktiga från det oviktiga är minst lika värdefullt, särskilt nu.
Men relevant för vad? Man kan inte sortera efter relevans utan en mittpunkt att utgå ifrån. För mig har det varit en kamp, eftersom jag vill lära mig allt, och det är omöjligt. Så istället har jag börjat i andra änden, med frågan om vem jag är och vad jag vill få ut av livet. Först då kan den kunskap jag söker hamna i ett sammanhang som betyder något. Det är en process som pågår livet ut.
För om du inte lär känna dig själv kommer världen att berätta för dig vem du är. Och du kommer att leva den berättelse du blivit tilldelad, kanske till och med kalla den ditt öde. Den berättelsen är lätt att ta emot, just för att den redan är färdig. Den ligger där formad och kräver ingenting av dig. Din egen är aldrig färdig på det sättet. Den går inte att läsa i ett svep, den blir till långsamt, och ofta ser du först i efterhand vad som var sant i den. Så det handlar mindre om att komma fram till vem du är, och mer om att inte sluta fråga.
Motsatsen är en öppenhet som söker sanningen, inte en sanning filtrerad genom den världsbild du fått sedan födseln. Ibland måste vi riva ner det gamla och bygga något nytt i dess ställe. Ibland har vi rätt intuition om vad som är sant, men tar fel när vi tror att det är hela sanningen. Det är något många av oss behöver förstå, jag själv inkluderad. Nästan allt vi håller för sant är antingen felaktigt eller ofullständigt, vissa saker mer än andra, men det mesta är ofullständigt. Inklusive det du läser just nu. Så håll inte mina ord emot mig.
Men själva hjärnan, som vi försöker förstå verkligheten med, är inte formad för sanning utan för överlevnad. Det som förde oss vidare var inte alltid det som var sant, utan det som fungerade.
Och vårt tänkande är ofta mer försvarsadvokat än sanningssökare. I stället för att söka sanningen använder vi ofta logik för att försvara det vi redan tror. Så redskapet vi tänker med är inte byggt för att hitta sanningen i första hand, utan för att hålla oss vid liv. Därför är det ofta de mest övertygande argumenten, inte de sannaste, som formar vår bild av verkligheten.
Vi faller offer för övertygande argument som håller oss kvar i en begränsad förståelse av sanningen.